Flyttat och en gammal Prick...

Phewww... ja nu är vi i våran nya lägenhet i Umeå. Delvis uppackade.
Halia verkar trivas super och springer mest omkring och slänger sina leksaker på oss.
Lägenheten ligger på bottenvåningen med ett mysigt skogsparti runt knuten. Verkar också vara andra hundfolk som tyckt detta var bra då jag ser dom överallt här.

För ca tre veckor sen (mitt i packandet) fick jag en annan överraskning. Ägaren till min gamla Dalmatiner ringde och undrade om jag kunde ta henne tillbaka. Pga en massa ändringar i deras tillvaro tyckte dom inte att hon hade det lika bra där längre.
Självklart så vill jag hjälpa min gamla "bebis".
Sagt och gjort, jag packade mig och Hali i bilen och körde ungefär 140 mil till gården där min Vipsa har bott senaste 6 åren(!). Och åh jösses vad det var roligt att se henne igen, samma lilla Prick bara med något mer vitt i ansiktet. Visst mindes hon mig också! Först lite trevande men sen blev hon allt mer sitt gamla jag!
Hon och Hali gick också bra ihop, ungdomen fick förstås veta när hennes energi blev förmycket men inga dumheter.

Jag stannade över natten på gården innan Vi (jag,Hali och Vipsa) vände och började den långa resan hemåt. Måste säga att resan övehuvudtaget gick väldigt smidigt. Jag hade lånat min kompis Ankis Kombi och bäddad bak i den så jag kunde köra när jag orkade och sova när jag blev trött. Åkte från Kiruna ca 07.00 på Torsdagen och var tillbaka igen ca 11.00 på Söndag förmiddag. (Gården ligger utanför Örebro) Riktigt nöjd med min prestation måste jag säga, även om jag mest sov dom närmaste tre dygnen. ^^

Sen då? Ja Anki och hennes familj har haft dalmatiner i många långa år tills för 2 år sen då dom tillslut fick låta 14 åriga Ninja somna in. Anki och framförallt mellandottern Fredrika vill hemskt gärna ha en prick i huset, så vi provade, och dom blev förstås såå förtjusta i den ungdomliga 8 åringen! Hon är kvar där och verkar bli Fredrikas Skyddsling för resten av livet.

Ja nog erkänner jag att det är mycket tufft att lämna bort min älskade prick en andra gång. Men jag tror väldigt hårt på att alltid göra vad som är bäst för den varelse man tagit sig an.
Det är trots allt myyycket lättare nu när hon är så nära som hos min bästa vän än förra gången till en främling(även om jag givetvis var övertygad om att hon skulle få det bra).
Jag har sagt det förr... det ÄR fortfarande det svåraste jag gjort i mitt liv.

Älskade storöra är förstås glad att vara ensam drottning igen(tro mig hon surade läänge).

Nu ska jag ta mig en liten tupplur innan jag tar itu med några fler kartonger!

/Matte Maria